Som ett brev på posten. När det vankas tennistävlingar av klass dammas devisen av – det var bättre förr! I år var det DN:s Nils Palmgren som fick till en dräpare där det inte sparades på krutet.
– Det är totalt mörker, säger den avgående DC-kaptenen Fredrik ”Fidde” Rosengren i DN.
Nästa fråga – är det skymning eller gryning som står runt hörnet? Eller ett evigt mörker?
När vi drog igång SweTennis 2014 var det just för att ge en annan bild av den gängse. Under två år har bilden inte förändrats ett skvatt. Jag måste säga att jag börjar blir oerhört trött på detta.
Låt mig säga så här – jag förstår syftet med artikeln. Vinkeln var ju klar och tydlig och den vände sig i första hand mot de som kanske dök upp i Kungliga tennishallen, men som annars inte har tennis som högsta prioritet. Den som minns 80- och 90-talen och undrar varför det inte ser exakt likadant ut idag. Så i första hand ska man nog inte skjuta budbäraren.
Nu kommer kritiken inifrån och det gör det extra intressant. Det är som om Stefan Löfvens ministrar offentligt skulle gå ut och skylla sina tillkortakommanden på en allmänhet som saknar engagemang och ett inre driv. Det händer inte.
Jag möter varje vecka spelare, tränare, klubbfolk och föräldrar som verkligen har det inre drivet och engagemanget. Reaktionerna mot ”Fidde” Rosengren och Johan Sjögren lär inte utebli. Frågan är dock om vi kommer märka av det?
De starka rösterna tillhör en annan falang – den som minns hur det minsann var förr och som förmodligen tycker svensk tennis är synonymt med herrtennis. Det där med tjejer som spelar tennis gäller det att hålla på lagom avstånd.
Svensk tennis är en väldigt liten och snäv värld om man jämför med andra idrotter som jag haft nöjet att bevaka. I sådana miljöer odlas ofta en osund kultur. Det blir en sorts rundgång där alla, även om man inte vill erkänna det, är beroende av varandra.
De starka rösterna är desamma som upplevt både uppgång och fall, som trott sig ha lösningar på alla problem men som efter 10-20 år ännu inte har svaret på gåtan.
Självkritik är inte den starkaste grenen. Den existerar inte.
Johan Sjögren tillträdde som sportchef i oktober 2009. Han har alltså sju år på posten och det var inga fel på ambitionerna när nyheten presenterades på tennis.se.
”Med all den expertis som finns i svensk tennis på såväl klubb-, region- och förbundsnivå är jag helt övertygad om att Svenska Tennisförbundets vision – Att bli en ledande tennisnation i världen – inte bara förblir just en vision”.
Sjögren var i många år sportchef i Danmark och man kan väl säga att vågen efter Caroline Wozniacki bestod av – ingenting. I Sjögrens roll gäller det att vara konsekvent. Det inger inget förtroende att ena stunden kritisera Johanna Larsson som inte prioriterade Fed Cup och samtidigt ge Robert Lindstedt ”carte blanche” och fria tyglar om han vill vara med eller inte. För egen del tycker jag att det är spelarens val.
Återigen en symbios – det gäller att välja sina vänner och fiender. Det blir då enklare att ge sig på juniorer som kanske inte sätter JSM som högsta prioritet.
Fredrik ”Fidde” Rosengren fick för fyra år sedan ett klart uppdrag att skapa en landslagsgrupp.
”Alla kan inte bli bäst, men alla kan försöka. Alla kan ha ett upplägg som visar att så här jobbar man som professionell tennisspelare. Ju fler vi får som jobbar efter det, desto större är chansen att någon lyckas. Men det gäller att hitta de som är dedikerade, som har det där hjärtat och vill själv”, sade Rosengren då till Expressen.
Fyra år senare finns det en handfull spelare som tagit till sig detta, men utvecklingen rankingmässigt har gått i stå. Det behövdes mer än så. Eller räckte inte budskapet ända fram?
Det finns många som tittar i backspegeln och säkert lika många som spånar långt fram i tiden. Vad svensk tennis också skulle behöva är en ärlig och korrekt beskrivning av hur det ser ut just idag, här och nu.
Tjejerna födda -98 har gjort bra ifrån sig och där finns den inre drivkraften hos ett koppel spelare som också gjort bra ifrån sig i lag. Grabbarna födda -99 var med i Lag-VM ifjol, Junior Davis Cup. Det finns tränare som brinner för sitt jobb och har många idéer på hur svensk tennis ska utvecklas.
Johanna Larsson är stadig kring 50-strecket och avslutade säsongen med tre raka dubbeltitlar. Utan några större rubriker.
Mycket kanske inte är bra, men förbundet måste ju i alla fall lyfta fram förebilderna på ett bättre sätt än man gör idag.
Konstruktiv kritik är bra och nyttig, men ibland saknas den helt. Det pratas mycket om högt i tak, men är det så? Ibland får jag en känsla av en enstaka prestationer lyfts till skyarna, medan misslyckanden förbises. Detaljerna skärskådas, men trenderna och tendenserna förbises. Det är ont om profiler i svensk tennis och det märks. Men en form av ”Zlatanfiering” där man tassar runt huvudobjektet ska vi passa oss för. Ingen nämnd och ingen glömd, med jag tycker mig se den ibland.