Redan efter lördagens dubbel är kvalmatchen mot Israel överspelad. Erlich/Sela vann dubbeln med 3-1 över Arvidsson/Brunström och har ointagliga 3-0 i matcher.
”Sverige historiskt dåligt i DC-sammanhang” är en sammanfattning som hörs efter förlusten och visst är det så. Sverige åker ner i tredjedivisionen och hamnar bland lilleputtarna i tennisvärlden. Men rubrikerna blir smått sensationella i sitt uttryck eftersom inget nämnvärt förändrats när det gäller statusen och kapaciteten hos det svenska DC-laget.
Det svenska landslaget har levt på lånad tid och det är tack vare räddningsplankor som Danmark två gånger om och Lettland som Sverige faktiskt lyckats hänga kvar i Grupp 1. Nu mötte Sverige en nation som egentligen inte är mycket bättre, med en väsentlig skillnad.
De få som är tillräckligt bra ställer upp för sitt landslag och de gjorde det bra.
Förbundskapten Fredrik ”Fidde” Rosengren har gjort sin sista landskamp. Vilket är hans ansvar? Visst, det är upp till en spelare som Robert Lindstedt att själv avgöra om Davis Cup är viktigt eller inte, men här finns det inte ens en antydan till kritik eller ifrågasättande hos någon inom förbundsledningen.
Jag tycker faktiskt synd om de som faktiskt i vått och torrt gjort vad de kunnat, men jag har svårt att ta Davis Cup och förbundet på allvar när man ena stunden gör den ena landskampen (Nederländerna hemma) till ett jippo och en oerhört viktig match för svensk tennis och för att andra stunden försöka ”smyga” undan Israelmatchen.
Vad gjorde man för att exempelvis kunna få med Mikael Ymer? Normalt sett låter man väl läkarna titta på skadan innan man fäller ett utlåtande? Har spelare som Andreas Siljeström och Patrik Rosenholm någon gång egentligen varit nära att bli DC-spelare under Rosengrens år som kapten?
Man behöver inte leta och peta ut syndabockar, men alla borde titta sig i spegeln och fråga sig om man gjort allt och vänt på alla stenar. Dock tror jag faktiskt att ”Fidde” Rosengren är den som sörjer mest att Sverige inte kunde hänga kvar. Det engagemanget går inte att ta miste på.
Svensk tennis dör inte med det här, men det lilla intresse som fanns för Davis Cup lär väl tyna bort än mer och det är knappas positivt för ett förbund i alla fall.