Förbundets elitsatsning måste ifrågasättas

9
Fidde Rosengren och Elias Ymer (fotomontage)
Fidde Rosengren och Elias Ymer (fotomontage)

Har tennisförbundet kastat pengarna i sjön och vad har elitsatsningarna egentligen lett till? Under året ska en ny verksamhetsplan tas fram och då lär en och annan kritisk synpunkt dyka upp.

Just frågan om elitsatsningarna tycks vara ett känsligt ämne. ”Ni borde granska det här” är nog det mest frekventa tips vi får när vi är ute på tävlingar och även en del tipsmail handlar om ämnet. Man kan också fråga sig hur högt det är i tak eftersom i stort sett ingen vill låta sig intervjuas med hänvisning till att man själva är rädda att drabbas. Så vi får själva göra ett försök, som utomstående betraktare.

Till att börja med kan vi titta på vad ATP-rankingen (se diagram längst ned) visar och vilken riktning vi är på väg mot. Det är i högsta grad aktuellt när vi har pågående futuretävlingar på hemmaplan och därför blir det mer fokus på herrarna i den här texten.

Har spetsen blivit bättre och har vi fler spelare på futurenivå än tidigare?

Fler futures – större bredd?
Man kan bara spekulera i hur det sett ut om tävlingsutbudet varit mindre i Sverige, men antalet spelare som kontinuerligt krigar på futuretävlingar och med kapacitet att nå minst kvartsfinal har inte blivit fler. Det finns inget likhetstecken mellan större tävlingsutbud och bättre bredd. Det syns tydligt inte minst i kvalen till tävlingar, som sällan är fulla. Varför?

Prioriteringar – har förbundet råd med två förbundskaptener?
Här är det ju också en fråga vilka arbetsuppgifter man ger ”Fidde” Rosengren och Lars-Anders Wahlgren. Det kostar en hel del att resa till exempelvis Australien och Sydamerika och dessa kostnader blir stora för ett fattigt förbund. Hur mycket är det värt? I något fall har det till och med varit utan spelare. Generellt har det varit en del dyra tävlingsresor som kommit få spelare till del.

Vilka kriterier gäller?
I och med att förbundet gått in och betalt en hel del av Elias Ymer tränarkostnader genom att låta ”Fidde” Rosengren resa med honom, så måste frågan ställas vilka kriterier det är som gäller? Just nu pågår en oerhört smal elitsatsning. Vem får hjälp, vem får det inte? Johanna Larsson som exempel, borde inte förbundet i jämställdhetens namn gå in och ta en del av tränarkostnaderna där också?

Det är frågor som kan uppstå om tydligheten inte är klar nog och ett förbund kan inte agera godtyckligt.

Antal svenska spelare på ATP-rankingen
Blått=minst en rankingpoäng
Grönt=spelare på topp 600
Orange=spelare på topp 200

[wp_charts title=”linechart” type=”line” align=”alignleft” width=”90%” margin=”5px 20px” datasets=”45,43,41,38,35,30,33,27,29,28,24,29,32,30,25,27,27 next 22,19,20,15,16,13,12,8,7,7,7,8,3,2,5,4,3 next 9,8,8,7,6,5,5,3,3,1,1,1,0,0,0,1,1″ labels=”2000,2001,2002,2003,2004,2005,2006,2007,2008,2009,2010,2011,2012,2013,2014,2015,2016″ scaleoverride=”true” scalesteps=”5″ scalestepwidth=”10″ scalestartvalue=”0″]

Föregående artikel2-8 maj: Ymer möter formstark fransman i challenger i Frankrike
Nästa artikelÅtta svenskar till andra omgången i futuren i Karlskrona

9 KOMMENTARER

  1. Intressant!
    Grafen har ett märkligt hack men visar något obehagligt – att ITF-tävlingar inte är så viktiga för att få fram fler proffs? Det bekräftas även av att kvalen ofta har lediga platser…

    I övrigt är jag kluven. De tre bästa herrarna är inte typiska ”förbundsprodukter”. Men vilken tränare hade gjort det bättre än Fidde de senaste åren med det spelarmaterial som funnits till buds?

    Det som gör mig fundersam är hur Fidde används!? Om förbundet är övertygad om hans förträfflighet och att hans koncept är rätt kan man undra varför det inte siprar nedåt tilll kommande generationer. Han har sagt att han lärt dagens landslagstrupp att agera som proffs men hur mycket träffar o inspirerar han 16-19 åringarna o deras tränare?

    Erfarenhet är oftast bra men kanske är för många inom sportblocket från samma generation med lite stereotypa föreställningar om vad som funkar. Och med en världsbild då svensk tennis blomstrade av superidrottstalanger?

  2. Smög in sig ett fel där i grafen för åren 2006 och 2007, så nu är hacket åtgärdat.

    Kurvorna följer i princip varandra. Futuretävlingar på hemmaplan kanske bromsade upp den översta kurvan, men betyder kanske inte så mycket. Här ryms ju spelare som exempelvis vunnit en match i en futuretävling, men inte mer.

    Vi har ju många tränare som är eftertraktade, dessutom ännu fler som är verksamma på olika nivåer i andra länder. Även om många kommer från samma generation så har de kanske olika erfarenheter av vad som funkar. Hur har förbundet tagit tillvara på den kunskapsbanken genom åren?

  3. En nostalgisk resa: Idag har vi totalt 28 spelare med poäng. 1988 var vår 28:e bäste spelare rankad 282.

  4. Och kurvorna lär fortsätta ner..för riksidrottsförbundet och Fidde förespråkar en idrottsideologi som säger nej till elitsatsning på och för ungdomar, betonar lek och inga vinnare, lagom med träning, osv.

    Medans andra länder har system som går ut på att identifiera talanger tidigt, gallra, köra hårt, driva på redan tidigt.

    Redan nu saknar vi spelare i junior Grandslam, för pojkar inte ens i kvalet, förutom M Ymer då, som drivit och drivits hårt från tidiga år av extrem familj. Det har förmodligen aldrig i modern historia varit så dåligt ställt på juniorsidan..och det lär bli värre med nya p idrotts ideologin.

  5. Är det någon som vet på ett ungefär vad en elitsatsning kostar för en spelare från 17 års ålder fram till låt oss säga 23-24 år gammal? Resor, hotel, tränare osv?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här