”Har dagens unga tennisspelare det driv och den vilja som krävs för att bli riktigt bra?” Det är en mening från ingressen i en mycket läsvärd text av Johan Plate (professionell idrottspsykologisk rådgivare) i det senaste numret av Tennismagasinet.
Svenska tennisförbundet har nyligen haft ett rådslag i det som senare ska mynna ut i en ny färdriktning för svensk tennis. Det alldeles för tidigt att säga bu eller bä när kommentarerna från mötet än så länge sträcker sig till allmängiltiga metaforer som ”vi ska bygga en motorväg med en fil där alla får plats och en fil för de som vill köra lite fortare eller (hårdare).” Citatet är ordförande Thomas Walléns.
Nåväl, under våren 2017 ska förbundets nya verksamhetsinriktning presenteras mer konkret.
Inre drivkraft minst lika viktig som talang
Svensk tennis exceptionella framgångar under tidigare årtionden tror jag är en belastning, även om det inte borde vara så. För mig, som följer utvecklingen utifrån, har förklaringsmodellerna kring kräftgången som presenterats med jämna mellanrum varit en aning tveksamma. Utgångspunkten har ofta varit att tennisen drabbats av diverse utvecklingsmönster i samhället, men detsamma gäller ju även andra idrotter?
Så hur kommer det sig att skidåkare utsätter sig för intervallträningar tills det bokstavligen sprutar mjölksyra ur öronen? Eller varför sätter sig någon i kanoten och paddlar kilometer efter kilometer tills han eller hon nästan riskerar att trilla ur kanoten? Eller cyklisten som trampar mil efter mil tills benen nästan domnar bort?
De som lyckas har nästan alltid en inre drivkraft, som är det som skiljer dem från mängden. Och de här spelarna måste väl också finnas någonstans i landet inom tennisen också? Eller?
”Glöden finns inte där”
Tillbaka till Plate och Tennismagasinet och en iakttagelse från tennisbanorna.
”Men likväl saknas något. Glöden finns inte där. Kämpalusten och den kompromisslösa hållningen som ger den extra energi som hjälper dig att vinna fler bolldueller, tiebreak och breakbollar saknas.”
När vi kommer till elitsatsning, så är det här vi måste börja. Svensk tennis måste bli bättre att hitta spelare som har den inre drivkraften, inte nödvändigtvis den största talangen. Jag är övertygad om att det inte är så illa ställt som många hävdar. Det finns många duktiga tränare ute i klubbarna också, som har drivkraften som behövs. Svensk tennis måste bli bättre på att hitta dessa krafter och där, tror jag, finns kunskap att hämta hos andra idrottsförbund.
Svensk tennis måste också bli bättre på att individanpassa satsningar. Det som passar en spelare kanske inte passar den andre? En mängd duktiga spelare kommer fram från klubbarna ute i landet. Så allt kan väl inte vara dåligt?
Att tidigt ”curla” fram spelare, som kanske till och med hindrar den inre drivkraften att utvecklas, vad leder det till? Visst, du kanske blir bäst i Sverige men med fel inställning och attityd kommer du inte långt internationellt. Listan på sådana exempel är tyvärr alltför lång.
Jag vill också avslutningsvis citera Åsa Svensson, även detta från Tennismagasinet.
”Jag fick ta många egna initiativ och all planering och träning kom från min egen drivkraft”.
Och vi behöver bara titta på dagens svenska toppspelare. Vad har de gemensamt?