Två veckors spel i Båstad är över, i alla fall för svensk del. Mycket har hänt och Carl Söderlunds framgångar glädjer och kan nog också skaka om en del och förändra hierarkin.
Det är inte ens ett år sedan som Söderlund, i augusti 2015, vann sina första matcher på futurenivå och tog sina första rankingpoäng. Nu, efter Båstad, närmar sig Söderlund 400-strecket.
Ordet ”talang” är ett ganska diffust begrepp. Sätter man ett ”om” eller ”när” i sammanhanget klarnar något och grovt kan vi sortera in talanger i två falanger: en grupp av talanger där man talar OM denne kan bli stjärna eller etablerad på topp 100 och en annan grupp där man talar om NÄR denne når samma mål.
Med en viss talang kan man nå en nivå, men den som är mest värd vår beundran är den som gör allt för att maximera sin potential. Oavsett nivå. Där tycker jag att vi har ett antal spelare i Sverige som förtjänar respekt och som kanske inte alltid fått det.
För tennis-Sverige suktar efter en ny stjärna, en spelare som återigen kan få rampljuset riktat mot tennisen när det gäller publik och media. Och åtråvärda sponsormiljoner.
Jag tycker mig se att det är så ända upp på högsta nivå i tennis-hierarkin i Sverige. Det är Elias Ymer som ska göra det och ingen annan. Det är en farlig väg för alla, för det sätter också en orimlig press på Elias och kan också skapa en felaktig självbild.
Jag läser om att Ymer talar om #NextGeneration och att ATP tror på honom. Gott så, men nålsögat är sådant att alla omöjligen kan ta sig igenom det och bli etablerad spelare på högsta nivå. Antalet platser på topp 100 är konstant, som bekant, och det är få förunnat att över tid vara etablerad på den nivån.
ITF har också utsett en världsmästare varje år bland juniorerna (ITF Junior World Champion). 2009 fick Daniel Berta den utmärkelsen. På listan över bara de senaste tio åren finns också namn som Tsung-Hua Yang, Juan Sebastian Gomez och Filip Peliwo.
Nej, det är inte så att en utmärkelse i tidiga år leder till en plats inom världstennisen som senior. Långt därifrån.
Återigen till Ymer och det där om ”när”. Ymers utveckling har stått still senaste året och hur framtiden ser ut vet ingen. Om fem år kanske vi har svaret. Det kan mycket väl bli så att de som redan idag dömer ut Ymer har fel.
Det finns en annan falang som talar om ”när” och tålamod och som hävdar att snittåldern på topp 100 är 27 år. Den siffran säger väldigt lite om när en spelare slår igenom och mer om att det är lättare för en vältränad och skadefri spelare att hålla sig kvar i världseliten i många år. Om man väl når det översta trappsteget.
Ymer tillhör däremot kategorin av spelare som gör allt för att kunna maximera sin prestation och mycket mer än så går inte att göra och för det förtjänar han all respekt. Hur långt det räcker vet ingen idag. Inte de som redan dömt ut honom, eller de som talar om att tiden talar för ett genombrott någon gång i framtiden.
Tillbaka då till Carl Söderlund. Också en talang, men här talar många istället ”om”. Det är många bitar som måste falla på plats. Söderlund är dock, som jag upplever det, också en spelare som är väldigt noggrann och som vet vad han vill för att i framtiden kunna maximera sin prestation.
Söderlunds framfart kanske får fler att lyfta blicken, att det finns fler vägar att gå och att de som sitter på medlen för att ta sig dit inte bör lägga alla ägg i samma korg.
Svensk tennis behöver fler som tävlar på varje nivå och kanske kan Söderlund var den som täpper till luckan bakom Ymer. En sak är säker och det är att vi vet väldigt lite om eller när Sverige kommer ha en spelare på topp 100 eller 50.