För nästan exakt ett år sedan vann Gustav Hansson sin första futuretävling. Idag vann han sin andra efter 7-6, 6-0 mot Patrik Niklas-Salminen i finalen i S:t Karins.
Tävlingen i Finland var en 15000-dollars. Den första titeln togs i 25000-dollarstävlingen i Edwardsville, Illinois i USA.
Hansson, rankad 645, inledde med en tresetare mot Linus Frost och 6-4 i skiljeset. Därefter besegrades Karl Kiur Saar [1851], Ettore Capello [utan ranking] och i semin förstaseedade Laurent Rochette [555] och i finalen Niklas-Salminen [578].
Förbaskat kul. Som läget är nu tar jag alla framgångar som om det vore en vinst i en ATP-turnering. Jag minns att Hansson konkurrerade mot Windahl och Ymer (främst) när de var yngre, där han var trean. Så minns jag det i alla fall. Men kan ha fel. Har vi någon uppfattning om hans potentiella högstanivå? Cheers/Johan
Kul med alla segrar. Hansson är 95:a till skillnad från Ymer o Windahl som är 96:or😬.
Collegespel brukar oftast tyda att ATP-ambitionerna är relativt låga.
Olika årgångar men de tävlade ju ofta i samma klass ändå (P14, P16, P18).
I SM vartannat år och då vann Elias/Daniel…
Varken för att dissa honom eller dig så är det kanske just detta som är ett av problemen. ITF-segrar ses som en framgång. Är svensk tennis nöjd? Har man gett upp?
Frågan leder direkt till nästa: på vilket sätt är det ett problem?
För de flesta är tennis en individuell idrott. Möjligen att det såg annorlunda ut för 30-40 år sedan och det är tydligt att många lever kvar på de minnena. Vem är “svensk tennis” idag och vilka “man gett upp” syftas det på? Hansson själv? Hans familj och närstående? Hans ungdomstränare? Karlskrona TK? Hans tidigare team på college? Fair Play TK? Vi som följer tennis på åskådarplats?
Jo, jag förstår vad inlägget handlar om. Egentligen. Men gamla tider kommer inte tillbaka och med “gett upp” anar jag att om inte allt blir som förr så spelar det som händer idag ingen roll. En ITF-titel är som en piss i havet för den som förväntar sig Grand Slam-titlar. Grejen är ju den att allt fler som idag är och blir aktiva inom tennisen (spelare och föräldrar) inte alls förväntar sig den typen av framgångar, knappt ens har några minnen av den tiden. Gustav Hansson hade inte ens fyllt sju år när Thomas Johansson vann AO. Vi behöver inte ens nämna Borg, Wilander och Edberg.
Om man inte alls känner någon glädje över små framsteg så är det ju ytterst tveksamt om man ska fortsätta i branschen. Det oket och tyngden på sina axlar har dagens unga tennisspelare inte gjort sig förtjänta av.
Det är här och nu som måste gälla. Det här är svensk tennis idag och många är inte vana vid något annat. Jag är inte heller så säker på att svenska framgångar betyder lika mycket som det gjorde på 70- och 80-talen. Man kan ta del av utbudet på ett helt annat sätt idag. Unga stödjer inte sitt lokala fotbollslag tex på samma sätt utan kan likaväl hålla på Manchester United eller vilket lag som helst i världen.