Gästkrönika: Det behövs en jämnare fördelning av prispengarna

131 miljoner dollar. 124 miljoner dollar. 109 miljoner dollar. Det känns som att det rör sig om en rätt så stor summa pengar, inte sant? Börjar vi omvandla till kronor, lockar det att ta till miniräkningen för att hålla reda på alla siffror. Synd bara att inte alla siffror får plats.

Detta är tre summor, som lika många herrar delar på, nämligen Novak Djokovic, Roger Federer och Rafael Nadal. Det rör sig om respektives rena inspelade prispengar. Tas sponsor- och andra diverse intäkter med i beräkningen, är det på sin plats att multiplicera siffrorna ett antal gånger för att få fram reella förmögenhetssiffror.

Samtidigt som de tre lirarna i toppen spelat in ungefär 3 400 miljoner kronor, är det ingen nyhet att en spelare utanför topp 100 har det svårt att få sin karriär att gå runt. Mellan dem skiljer hundra placeringar på rankinglistan; prispengamässigt måste vi multiplicera 100-rankade – utifrån ATP:s rankinguppdatering den 24 juni, 2019 – Stefanos Travaglias 720 000 inspelade dollar mer än etthundraåttio gånger, för att nå fram till världsettans absurda summa.

Måste det vara på detta sätt? Vågar vi fundera på vilken potential det finns för tennisen att omfördela prispengarna jämnare, och på så sätt göra sporten till en bredare och större attraktion?

Hoppar vi ytterligare hundra placeringar på listan, precis innanför topp 200, och tittar på Viktor Galovics summa, är den relativa skillnaden inte lika drastisk – 250 000 dollar ungefär. Unge finnen Emil Ruusuvuori runt 300-strecket, hamnar på cirka 50 000 dollar. Med andra ord är det uppenbart att det just är själva toppen som drar iväg med omänskliga siffror. Varför? Och varför spetsa toppen ytterligare?

Inom filosofin diskuterade en av 1900-talets skarpsinnigaste Herbert Marcuse det endimensionella tänkandet. Det innebär i korta drag att endast det som är här och nu beaktas, medan alla eventuella potentialer negligeras. Även om filosofi och tennis på en första anblick kanske verkar vara oförenliga, finns det något värdefullt i Marcuses budskap som kan hjälpa oss att se bortom det nuvarande. Vi uppmuntras att jämföra det som är, med det som skulle kunna vara.

Det behöver inte vara så att spelarna i topp tjänar flera hundra gånger mer än sina konkurrenter. På tourerna under ATP måste man inte ständigt gå med minus, på vägen mot sin dröm. Det hade kunnat vara annorlunda. Det hade kunnat vara rättvisare.

Dock verkar det som att ATP och ITF vill gå i motsatt riktning. För några år sedan halverade man kvalen på 250-nivån, och från och med i år gäller ett nytt system på de lägre nivåerna som gör det ännu svårare för de lägre rankade spelarna att slå sig fram.

På det här sättet väljer man att snäva av sporten istället för att bredda; koncentrera orimliga summor pengar på ett fåtal och låta resten kämpa för livet; stänga dörren för många och hålla den öppen för få. Många drömmar föds när de största syns i rampljuset, men dystert måste de släckas när scenen bara vill rymma en handfull skara.

Elementet som är nödvändigt för att åstadkomma någon som helst förändring, är en ökad medvetenhet i frågan. Argumentet att de nämnda förändringarna görs för att höja kvalitén, är ohållbart. Kvalitén framkommer ju av sig själv, naturligt, i takt med att bra spelare vinner och spelar vidare, medan dåliga förlorar och åker hem. Varför inte låta spelet och utmaningarna få utlopp? Detta är inte något som hårdhänt och på förhand måste regleras utifrån.

Låt oss för ett ögonblick följa med i kvalitets-argumentet; varför inte göra så att bara de tio bästa spelarna deltar i turneringarna? Då hade varje match varit som en Grand Slam-final! Djokovic mot Thiem, Federer mot Nadal, Del Potro mot Nishikori, och så vidare i en evighet. Nej, visst hade det efter ett tag varit ensidigt och begränsande, fattigt och färglöst. Tennisen kan vara mycket rikare än så; tennisen kan vara mycket mer, för många fler.

Ante Filip Tepic, tennistränare och statsvetare

24 år, inom tennisen hela livet, först som spelare och sedermera som tränare, utbildad statsvetare, skribent på fritiden.         

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Fler artiklar

Vecka 38 | Hur följs en svensk succévecka upp?

Hur blir Rebecca Petersons reaktion efter första WTA-titeln? Kan Markus Eriksson ta med sig positiv energi från Davis Cup till challengern i Biella?

Historisk seger för Rebecca Peterson

Vann karriärens första WTA-titeln i Nanchang i Kina.

Fanny Östlund vann W15 Kairo

Tredje ITF-titlen i karriären.

Davis Cup: Sverige-Israel 3-1

Avgörs i Kungliga tennishallen fredag och lördag.

Vecka 37 | Rebecca Peterson seedad i WTA Nanchang

Förutom Davis Cup riktas vårt fokus mot Asien denna vecka.