Tänk om ett av svaren på frågan på rubriken kunnat vara ett ”när” istället för ”om”? 2017 är inte året då det vände för svensk tennis, i alla fall inte när sju av årets månader gått.
Tennisveckorna i Båstad är över och läget i svensk tennis påminner om vädret – ostadigt. Undertecknad gjorde en genomgång av antalet svenskar på rankingen under 2000-talet för ungefär ett år sedan och på herrsidan kan vi faktiskt vara på väg mot ett nytt bottenrekord. Så illa är det.
Nu ska inte den här texten slå någon form av dysterrekord, men att känna till hur tendensen ser ut är viktigt. Men det finns ljuspunkter och det är på damsidan. Där finns bredden som senare kan leda till bättre spets.
I jakten på förklaringar till tillbakagången kan vi väl i varje fall enas om ett par grundbultar? ”Det är ur bredden som eliten föds” sade Magnus Norman i en intervju i Expressen i mitten av juli.
Väl där så krävs uthållighet på alla plan: fysiskt, mentalt och inte minst ekonomiskt. När det gäller det sistnämnda så säger antalet spelade tävlingar en del. Det är väldigt få svenska spelare som har möjligheten att göra en ordentlig satsning. Resurserna finns inte, men man ska inte ge upp.
Låt oss då ta en titt på aktuell ranking och vad spelarna gjort under 2017.
Elias Ymer inte ohotad som etta
| Rank | Namn | Tävlingar | Poäng |
|---|---|---|---|
| 280 | Elias Ymer | 22 | 177 |
| 337 | Mikael Ymer | 10 | 136 |
| 354 | Markus Eriksson | 23 | 127 |
| 372 | Christian Lindell | 21 | 118 |
| 559 | Jonathan Mridha | 21 | 55 |
| 651 | Patrik Rosenholm | 17 | 38 |
| 658 | Carl Soderlund | 8 | 37 |
| 720 | Dragos Nicolae Madaras | 20 | 30 |
| 791 | Andre Goransson | 4 | 22 |
| 797 | Fred Simonsson | 14 | 22 |
En av nyheterna i juli var att Elias Ymer ska ta hjälp av Robin Söderling. Det kan bli en bra lösning, men det handlar om uthållighet. En del hoppades säkert på snabba resultat under veckorna i Båstad, men i challengern i Tampere var Ymer tillbaka i gamla gängor. Det såg håglöst ut när han blev utspelad av jämgamle Tallon Griekspoor, rankad 306. Någonstans hos Elias finns en grundkapacitet, vi såg det 2015, men tennisåret består av fler veckor än de som strålkastarna är riktade mot en.
Mikael Ymer kan mycket väl gå förbi Elias under 2017, men kroppen tål tydligen inte för hårt matchande. Där var den andra stora tränarnyheten under juli att Micke skulle ta in Peter Lundgren som hjälp. Det var tal om en testperiod och ännu har jag inte sett eller hört något hur det blir i framtiden. Micke behöver både vara hel och skadefri och är i behov av kontinuitet. 337 på rankingen är i alla fall karriärens hittills bästa notering.
Egentligen är svenskarnas ranking ingen rolig läsning alls. Runt 300 är det svårt att ens komma med i challengers och framförallt kommer du inte med i GS-tävlingarna och kvalen där.
# ”Racet” – årsrankingen 31 juli 2017
| Rank | Namn | Tävlingar | Poäng |
|---|---|---|---|
| 259 | Elias Ymer | 15 | 128 |
| 289 | Markus Eriksson | 18 | 105 |
| 296 | Christian Lindell | 15 | 100 |
| 423 | Mikael Ymer | 6 | 61 |
| 491 | Jonathan Mridha | 13 | 45 |
| 651 | Carl Söderlund | 4 | 23 |
| 670 | Fred Simonsson | 12 | 22 |
| 727 | Isak Arvidsson | 7 | 17 |
| 800 | Dragos Madaras | 13 | 13 |
| 944 | Patrik Brydolf | 5 | 7 |
Det här är alltså topp 10 under 2017 och i skrivande stund är frågan om vi vid årets slut ens har ett dussin svenskar på topp 1000? Hur många är det egentligen som gör en riktig satsning? Vi ser det på antalet tävlingar som varje spelare gjort.
Elias Ymer har tre kvartsfinaler i challengers som bästa resultat under 2017. Hösten 2016 var ganska mager med två kvartsfinaler i challengers som bäst. Dilemmat nu är att det blir tuffare att ta sig in i turneringarna.
Markus Eriksson plockade många poäng under ett par fina veckor i juni, men han skulle behöva kvala in till fler challengers än han gör för att nå högre.
Mikael Ymer kom igång med sitt tävlande i början på september förra året och det är alltså då han får poäng att försvara. Han hade behövt samla på sig fler poäng 2017 än vad han gjort för att det skulle kännas bra. Han har lagt ribban högt med fokus på challengers och det har inte slagit väl ut. Av åtta challengers har han fått plats i två och då var ett på wild card i Båstad. Det kostar på att få stryk i challengerkvalen.
Jonathan Mridha är annars den som haft bäst utveckling under 2017 med futuretiteln i Tjeckien i juli som främsta merit. Mridha är 22 år och visar att det går. Lite i skymundan har den teamsatsning han är med i hamnat, med gemensam tränare på tävlingar.
Johanna Larsson ohotad etta
| Rank | Namn | Tävlingar | Poäng |
|---|---|---|---|
| 52 | Johanna Larsson | 26 | 1110 |
| 197 | Rebecca Peterson | 12 | 279 |
| 476 | Cornelia Lister | 13 | 65 |
| 490 | Jacqueline Cabaj Awad | 14 | 62 |
| 598 | Fanny Ostlund | 17 | 40 |
| 656 | Ellen Allgurin | 6 | 31 |
| 659 | Mirjam Bjorklund | 10 | 31 |
| 674 | Brenda Njuki | 14 | 30 |
| 699 | Kajsa Rinaldo Persson | 11 | 26 |
| 707 | Susanne Celik | 6 | 25 |
Segern i 100000-dollarsturneringen i Contrexeville och kvartsfinalen i Gstaad lyfter säsongen för Larsson, som annars haft det rätt motigt. I övrigt är en semifinal i Bogota bästa resultat. Då ska man komma ihåg att Johanna nådde kvartsfinal eller längre i åtta WTA-tävlingar under 2017 och har också en hel del poäng att försvara från augusti och framåt.
I övrigt får vi konstatera att det varit en tung säsong för många med skador och operationer för tex Rebecca Peterson och Susanne Celik.
Mest spännande är Cornelia Lister som idag nått sin bästa ranking i både singel och dubbel, trots att singelrankingen kanske blivit lidande av satsningen på dubbel. Där kan hon numera spela kontinuerligt på WTA-touren. 113 är rankingen i dubbel i skrivande stund.
Vi har fått se svenska titlar på ITF-nivå genom Jacqueline Cabaj Awad och Mirjam Björklund, som båda har kapacitet att nå längre.
Glädjande är också att se Ellen Allgurin tillbaka och på så få tävlingar ändå kunnat ta sig upp till 656 på rankingen.
| Rank | Namn | Tävlingar | Poäng |
|---|---|---|---|
| 62 | Johanna Larsson | 19 | 622 |
| 297 | Rebecca Peterson | 6 | 119 |
| 429 | Cornelia Lister | 9 | 56 |
| 468 | Jacqueline Cabaj Awad | 8 | 43 |
| 548 | Ellen Allgurin | 6 | 31 |
| 556 | Mirjam Björklund | 9 | 30 |
| 613 | Brenda Njuki | 10 | 22 |
| 626 | Kajsa Rinaldo Persson | 9 | 21 |
| 661 | Linnea Malmqvist | 8 | 18 |
| 667 | Fanny Östlund | 8 | 17 |
19 tävlingar har Johanna Larsson gjort i år och sedan är det ett gigantisk hopp ner till nästa.
Nu är en av förklaringar skador, men ändå. Det är svårt att nå långt på rankingen om man inte kommer upp i 20-25 tävlingar per år och här har vi svart på vitt också varför Sverige hamnat på efterkälken. Vi har få spelare som har uthålligheten och ekonomiska möjligheter att ta sig uppåt på rankningen.
Bra genomgång, tackar vi för!
Jag trodde det skulle vara en mer positiv artikel faktiskt.
Herrarna, ja det är väl som vanligt dystert, det är Mikael Ymer och eventuellt Carl Söderlund man får vänta på där. Elias har legat där uppe ett tag nu utan att ta klivet.
Damerna, alla har i stort sett gått framåt i år så där är det ju bara positivt. Peterson och Celik varit skadade så inte mycket att göra åt. Peterson har kommit ur det starkare tycker jag, hon hade otur med lottningen i Båstad som mötte vinnaren direkt och om inte Wozniacki kan vinna så kan man inte begära att Becca ska göra det heller. Hon pressade även topp 50-spelare i turneringen innan. Hon är redo för WTA-nivå nu, handlar bara om att göra några fler tävlingar, hon har ändå precis kommit tillbaka. Men starkare både fysiskt i armarna och i knoppen än tidigare, det märks.
Däremot tycker jag hennes spel påminner lite för mycket om Larssons. Larsson är en stabil topp 60-spelare, men mycket mer än så kan det inte bli känns det som när man för det mesta väntar på att motståndaren ska missa. Och dessutom väldigt slitsamt med mycket spring under varje boll. Därför var det väldigt fräscht att se Björklunds insats i Båstad. Vilka slag! Hon har det offensiva spel som krävs för att komma riktigt högt på rankingen, hon tar bollen tidigt och backar inte. Misstagen finns i dag, men det går att slipa på. Riktigt spännande spelare som redan har klättrat ordentligt. Kozlova som hon nästan slog vann ju sedan enkelt över Barthel som slog Larsson i första. Ida Jarlskog har också gjort en del bra resultat i år även om det känns som hon har högre kapacitet.
Ellen är på väg tillbaka och vann nyligen en sommartour enkelt mot Cabaj Awad, trots att JCA nyss vann två tävlingar på raken i Egypten. Hon har inte hunnit spela så mycket ännu men svårt att säga annat än att det ser bra ut för Allgurin.
Lister har ju nästan etablerat sig som WTA-dubbelspelare nu och dessutom höjt singelrankningen.
Bland juniorerna kan man inte heller säga att det ser dåligt ut. Viktorovitch har tyvärr stannat av en del men Yasar har klättrat som en raket och slagit topp 10-spelare, medan Hennemann för några dagar sedan sensationellt kom två i EM för 16-åringar. Ännu längre ner hittar vi bra toppspets bland 14-åringarna där Julia Lövqvist var i kvarten i EM efter seger mot tvåan i Europa och där trion Milicevic, Lövqvist och Wikander ser spännande ut. Killarna gjorde det också rätt bra, Leo Borg är givetvis en intressant spelare som är högt rankad i sin åldersklass.
Så det ser överlag bättre ut än förväntat till och med (vem förväntade sig att Caijsa skulle bli tvåa i EM, att Björklund redan under debutåret på ITF skulle pressa en spelare runt 100-strecket, att Peterson skulle få vad var det en halv miljon i understöd från WTA för att hon anses vara lovande, eller att Lister skulle närma sig topp 100 i dubbel?) och som jag sa förra året så handlar det bara om att vänta in de nya talangerna och se vem av dem som hinner först. Det går inte bara att ta en stillbild av rankingen i dagsläget, man måste se till talangerna som finns och inse att de bara är i början av sina karriärer. Något annat kommer ju inte förändras, de etablerade spelarna som redan finns kommer inte plötsligt bli jättebra (förutom att Eriksson ju plötsligt gjorde några bra resultat) utan det är de yngre vi får vänta in. Det har redan vänt för svensk tennis, och nu är det bara att vänta.
Svaret på artikelfrågan är nog för övrigt Peterson, så länge hon får vara skadefri. Hon är klart närmast topp 100. Sen vill vi ju ha tillbaka Celik, trodde aldrig hon skulle vara borta så länge. Hon kommer inte ha någon rankning när hon är tillbaka ju.
Däremot håller jag med om att man behöver göra fler tävlingar. Men det känns väl som att förbundet så smått börjar fatta att de måste supporta sina talanger? När man gör så här få tävlingar som de gör nu så ökar pressen att prestera under de tävlingarna, de behöver ha fler chanser på sig att plocka poäng helt enkelt.
Synd för övrigt att ni har lagt ner artiklarna! Dags för comeback tycker jag.
Juniorresultat behöver inte betyda någonting alls. Det har vi sett tidigare då det sett lovande ut. Men en försiktig optimism är på sin plats med fokus på damerna!
På herrsidan är Ymers på rätt ställe rankingmässigt och vi skall inte stressat hoppas på för mycket för snabbt. Mer problematiskt är deras attittd till omgivningen. De har inget ”ansvar” mot svensk tennis i stort men världens möjlighet. Ju fortare någon som de lyssnar på tar dem i örat och får dem att förstå det – ju bättre är det. Deras beteende mot arrangörer och media under två veckor i Båstad är pinsamt men den här generationen har också den sämsta tänkbara förebilden i Zlatan.
Emellertid klär sig kaxighet bättre hos ett etablerat fullblodsproffs i slutet av karriären i världens största sport. Och åtskilligt sämre hos en fjunig tennisarbetare runt 300 i ett land där media har tio idrotter före tennis på sin agenda.!
Någon särskild anledning att du valde att inte nämna Christian Lindell? Det kändes nästan som en markering när du tog upp Mridha istället för honom…
Vad var förresten anledningen till att Lindell aldrig kom till Båstad och spelade? Något som vet?
Lindell ska väl nämnas förstås. Han gör det bra under rådande förutsättningar, men med tanke på att han egentligen bara lirar på grus är det svårt att nå högre. Lindell kommer fortsätta vinna futuretävlingar, men är samtidigt långt ifrån att etablera sig på nästa nivå igen.
Lindell var nog rätt besviken över att han inte fick WC. Inte minst eftersom han gjorde det bra för landslaget i DC i Turkiet.
Det är egentligen rätt enkel matematik bakom rankingen. I teorin. För att samla ihop 20-30 poäng behöver du nå ett tiotal kvartsfinaler eller bättre under ett år (ITF-tävlingar på lägsta nivå, $15K).
Visst kan en spelare ha otur i lottningarna, men inte varje gång om man slår ut det på ett 20-tal tävlingar per år. Då bör man klara första och andra omgången ganska ofta.
Förbundets nya direktiv riktar stödet till spelare framförallt under 22 år. Så vilka har vi då som har potentialen och nå dit (spelare som inte är där idag)?
Karl Friberg och Jonas Eriksson Ziverts kan nå dit, har fått perfekt uppbackning i många år och lämnar eller har lämnat juniorstadiet. Men vad kommer bakom dom? Ser rätt tunt ut.
Bredden ser bättre ut på tjejsidan, i ganska många årgångar från 1998 och yngre.
”Bredden ser bättre ut på tjejsidan, i ganska många årgångar från 1998 och yngre.”
Ja, nu kvalade Hennemann & gänget in till EM också. Tur att Polackernas etta blev skadad iofs men ändå. Vi hade haft flera med högre rankning om de hade (kunnat) spela fler turneringar. Där är Frida Bostrand som spelade ungdoms-OS, Sara Dahlström som också ingår i EM-laget, Victoria Carlsten som varit långtidsskadad… de spelar knappt juniortävlingar men hade varit rankade bland topp 200-300 minst om de spelat ett tag. Så vi har rätt bra bredd bland de yngre där, sämre på herrsidan såvida man inte går ner i åldrarna.
Skulle tro att Hennemann kommer spela grand slam nästa år, för hon hinner väl inte vara med i US Open i år i alla fall, via WC i så fall. Hon har radat upp segrar mot topp 50-100 sista veckorna och tagit ett till kliv i sin satsning.
”Juniorresultat behöver inte betyda någonting alls. Det har vi sett tidigare då det sett lovande ut.”
Det är ingen svenska som tagit EM-silver sedan Dahlström senast tog EM-silver 1983. Så det är i alla fall inte någon vanlig prestation.
Sen så, nej det ”behöver” inte betyda något. Men är det inte större chans att det betyder något? Vi hade tre topp 50-juniorer på flicksidan förra året som i år har gjort sitt första år på damtouren, Björklund är 660-rankad, Jarlskog 730, medan Rosenqvist inte har presterat annat än i enstaka matcher (ända sedan skadan har hon aldrig riktigt kommit tillbaka tyvärr). De har redan tagit sig högre än vad många andra svenska tjejer gjort på flera år (svenskor som inte var högt rankade som juniorer) så visst visar det att juniorresultat är viktigt. Den senaste tjejen som låg bra till på juniorsidan var Peterson och hon är vår näst bästa svenska nu. Sedan dess (2013) har vi inte haft någon topp 50 fram till Björklund & Co och om du frågar mig så föredrar jag att vi har högt rankade juniorspelare än att vi inte har det. Många av de som är i toppen av WTA nu har jag följt sedan juniortiden.
Angående Lindell så håller jag med Henrik, han spelar ju bara grus i stort sett och mycket i Sydamerika mot sämre motstånd. Han är dessutom inte jätteung, precis som många andra på herrsidan.
På herrsidan har väl juniorresultat inte varit så vägledande de senaste 10 åren i alla fall? Skillnad för damerna kanske?
Den här flickgenerationen tycker jag dessutom verkar vara bra rustade på flera olika sätt. På herr- och pojksidan ör det fortsatt divalater, egotrippar kombinerat med lathet och curlande.
Tillbaka till grundfrågan? Då säger jag Mikael Ymer som redan på måndag kan vara Sverigeetta!?
Antalet poäng och tävlingar han behöver ser enklare ut än det Peterson måste spela ihop. Och visst har Elias fortfarande chansen? Räknas dubbel så blir det Lister som bryter en viktig spärr och det kommer inom kort.
Tidskrävande, men det hade varit intressant att se någon form av statistik för topp 100-spelare senaste åren och deras resultat som junior.
Det är dock lätt att göra ett tankefel och sätta likhetstecken med resultat och ranking. Ranking rätt ointressant för då handlar det om att spela en viss mängd tävlingar och jaga rankingpoäng. Tämligen bortkastade pengar då det går att skapa sig en schysst ranking genom rätt matchning, utan att det behöver var så värst utvecklande.. Däremot viktigt att våra spelare med jämna mellanrum får åka ut och möta de bästa från andra länder.
En hel Mikael Ymer har bra förutsättningar att nå långt.
Kikar man på WTA topp 100 så spelade spelarna där ca 80 matcher i snitt på ITF 18 touren. Är du som 18-åring rankad topp 100 på ITF18, så är det 33% chans att bli en topp 100 spelare på WTA. Skulle du lyckas nå en topp 10 ranking som junior, så är det 65% chans istället. Mao så är det absolut ingen nackdel att vara duktig internationellt som junior. Du får för få riktigt jobbiga matcher i Sverige om du är riktigt bra som junior. Spelar du mycket på ITF18 touren så måste hela tiden prestera på en hög nivå för att inte torska en match. Hjärnan måste tränas på att älska skitjobbiga matcher där nästan varje boll spelas som en matchboll. Det är ofta det som saknas hos svenska juniore för att kunna ta nästa steg.
Tycker bara det är Björklund och Lister på damsidan och Mridha på herrsidan som tagit klara kliv iår.
Spelare som Rinaldo-Persson,Appelgren och Madaras som ansågs lovande för ett par år sedan har
tyvärr stagnerat helt.
Den totala bredden är dock klart bättre på herrsidan även om toppen är liknande.
Totalt 25 herrar och 16 damer har vunnit minst 1 match på touren iår.
Herrarna har vunnit 214 segrar mot 137 för damerna.
På juniorsidan är det tunnt på både herr och damsidan.
Henneman är väl den enda just nu att hoppas på.
Bredden bland juniorerna (16-18 år) är inte imponerande och det är extra bekymmersamt tycker jag. För alla har varit medvetna om utvecklingen länge, men likväl fortsätter den negativa spiralen oavbrutet. Kanske är det först i nästa åldersgrupp, 14-åringarna, som vi kan börja hoppas?
Men det finns förstås några undantag. Mycket avgörande är ju om spelaren själv har den inre drivkraften och här tycker jag mig se en förändring jämfört med tidigare och det ger hopp. Samtidigt ser man tävlingar och matcher med spelare som är precis motsatsen, med bedrövligt uppträdande ibland.
Talangerna finns i Danmark just nu.
Främst genom Clara Tauson 14 år som är redan är rankad som nr 80 på världsrankingen för juniorer(yngst på topp 100)
Holger Rune som vann 14årsklassen på JuniorEM .
Han var helt överlägsen och var inte i närheten att tappa något set.
Vad har ni för kommentar om detta?
Jag hoppas det håller och att Danmark växer på tenniskartan. Danmark hade ju stora förhoppningar om en boom i samband med att Wozniacki slog igenom och sedan dess fått mycket uppmärksamhet på hemmaplan. Men sen kom ingenting efter det i princip, men kanske är det ett trendbrott?
Vi hade ett reportage med Frederik Nielsen om detta på:
https://swetennis.se/reportage/14326/