Han har just sagt farväl till den internationella tävlingstennisen. Här hittar ni en intressant och intervju där Jacob Adaktusson delar med sig på ett rakt och roligt sätt om sitt liv på touren.
Allt från att vara hotad av fem mexikaner med skarpladdade automatvapen, hans enda råtankning, jakten på att överhuvudtaget få mat i Ukraina, segern mot Fernando Gonzalez till Björn Rehnqvists ”säkra” avkastning.
Vilken turnering på futuretouren på senare år har fått dig att känna dig som en ATP-spelare, rent arrangörsmässigt?
– Ingen – men en som sticker ut är Jönköpings Future. Martin Claesson& Co ska ha all heder för sitt jobb, och det är väldigt välförtjänt att de nu uppgraderats till Challenger. Dessutom måste han vara en av få Tournament Directors i världen som på finaldagen med framgång bollar in slutvinnaren i sin egen tävling! Det hände både 2012 med Vince, och med mig 2013.
Vilken turnering är den värsta du upplevt?
– De två värsta tävlingarna är de som utspelade sig i Horlivka, Ukraina, i augusti 1999. Till att börja med var resan dit en mardröm. Tre timmars passkontroll. Ett inrikesplan som förmodligen varit i bruk sedan 2:a världskriget, inga bälten och bagageutrymmen – och med en enda kapten som definitivt inte skulle klarat något svenskt alkotest.
Väl framme så visade det sig att mat inte var något man kunde ta för givet. Det var en ständig kamp att få fram käk, både på hotellet och klubben. Vanliga resturanger fanns inte. Normala mataffärer fanns inte. Sedan var tävlingarna i sig såklart bedrövliga också, men de var inget problem i jämförelse med det övriga.
Bästa boendet du haft?
– Taj Coromandel i Chennai var bland det bästa jag upplevt. Framförallt maten. ”Du kan knappt äta något i Indien, men maten i de där trettio grytorna på våningen längst ner i Taj Coromandel är bland det bästa jag ätit” sa Maggo Tideman innan jag drog dit 2004. Han hade rätt.
Sämsta boendet?
– Bland de minsta och sämsta rummen var faktiskt under en Challenger i Campos De Jordau i Brasilien 2004. Jag hade gått till final i Sao Paolo veckan före och jag och farsan kom fram sent på måndagen. Det officiella hotellet var av någon anledning fullbokat, men vi blev lovande ett rum på hotell ”Monte Carlo”. Perfekt tänkte vi. Det låter ju riktigt bra. Men redan vid första anblicken började vi ana oråd. Stående i receptionen insåg vi att det här var så långt ifrån Monte Carlo man kunde komma. Och rummet fick jag och farsan backa in och ur.
Då satt jag i omklädningsrummet strax efter matchen och kände mig sådär nöjd inombords som bara man kan känna sig i tennis?
– Ja några gånger har det väl hänt i alla fall. En sådan gång var efter vinsten mot Fernando Gonzales i Osaka World Super Juniors 1998. Han låg etta på juniorrankingen vid det tillfället den hösten, och fightades med Federer om att sluta året etta. (Federer tog hem det till slut)
Då satt jag i omklädningsrummet strax efter matchen och kände mig sådär förbannad inombords som man bara kan känna sig i tennis?
– Norrköpings Future, mars 2007. Jag kände innan och framförallt under matchens gång att min tennis var över. Jag råtankade det sista setet vilket jag aldrig gjort varken för eller senare. Det blev dock inget omklädningsrum. Jag gick svettig raka vägen från banan till bilen, stängde av mobilen, åkte hem och stirrade rakt in i väggen hela kvällen.
Konstiga ögonblicken på touren?
– Det läskigaste jag varit med om inträffade i Mexico City 2004. Jag och farsan tog en (synnerligen tillståndsbefriad) taxi från hotellet för en rundtur i stan. Chauffören efterfrågade omedelbart ett förskott till soppan. Efter 5 min blev vi prejade av en piketbuss. Ut hoppar fem snubbar med skarpladdade automatvapen riktade mot oss. Vi fick stå böjda framåt med händerna på biltaket medan man letade igenom bilen. Det blev inga fler rundturer den veckan.
Värsta hatmatchen du spelat?
Matchen i Istanbul i somras, som jag beskrev för dig då, ligger högt upp.
Vad är det värsta en motståndare kallat dig under en match?
– Jag har fått FUCKING PRICK skriket i ansiktet på väldigt nära håll.
När har du känt dig mest ensam under turneringslivet?
– De längre resorna som man gjort själv förr om åren har ibland varit jobbiga. Ur mitt perspektiv är det baksidan som tennisproffs. Jag tycker generellt att är man inte minst på Challengernivå så ska man skippa dem. De finns tillräckligt många tävlingar i norra Europa för att du ska kunna få en bra poängbas. Klarar du inte det så håller du inte nivå i alla fall. Jag har gjort en längre resa under de senaste två åren och det var till Sydafrika där jag aldrig hade varit tidigare.
I denna stad som du sett via tennisen kan jag tänka mig att slå mig till ro på ålderns höst?
– Kanske lite långt för att slå sig ner, men när jag blickar tillbaka på mina resmål så rankar jag Australien som etta. Människorna, naturen, städerna, miljön, vädret och sist men inte minst den stora turneringen.
Hur mycket ångrar du att du slutade med tennisen med tanke på att du förmodligen varit bäst i landet under ganska många år om du inte gjort det?
– Det var mycket vänliga ord. Men jag hade inte varit bäst i Sverige. Däremot så händer det då och då att jag tänker tillbaks och ångrar att jag tog det där beslutet 2007. Samtidigt minns jag hur trött mentalt jag var just då. Jag hade också en höft och ljumske som krånglade.
Berätta om höjdskräcken i rulltrappan i Filippinerna 1999?
– Det var min första resa som senior. De äldre och mer rutinerade rävarna hette Fredrik Giers, Jan Hermansson och Robert Lindstedt. ”Giersen” är en spexig kille med ständigt glatt humör. Han upptäckte snabbt i det moderna shoppingmålet att höjder inte är min bästa gren – och hade ofantligt roligt åt det.
Roligaste svenska resesällskapet?
– Farsan var med en del förr om åren. Han har aldrig spelat tennis, men gav mig mycket mentalt stöd. Ofta föll det sig så att jag spelade bra när han var med.
Bland spelarna så trivdes jag väldigt bra ihop med Björn Rehnqvist. Både på och utanför banan. Han är två år äldre, och var oftast lite bättre. Men när man hängde med bra mot Björn, då visste man att man var med mot de flesta andra på Challengernivå. Vi hade många resdagar ihop mellan 2003 och 2007.
Björn har alltid varit väldigt business-intresserad – och vi hade faktiskt ett gemensamt bolag ett tag. Under en period tjatade Björn på mig varje dag att vi borde göra en investering, som jag misstrodde skarpt. Jag stod på mig och Björn blev alltmer frustrerad över att gå miste om den ”säkra” avkastningen. ”Nu får du bestämma dig”, sa han! Några dagar senare meddelades att det var konkurs. Björn ringde och sa direkt (på utpräglad göteborska): ”Jag ryyyser!”